Linda

Jag ska nu påbörja ett nytt kapitel i mitt liv. Jag ska sluta fly från mina problem och istället ta tag i dem. Jag ska reda ut saker och ting och lösa de problemen jag har orsakat. Jag har valt att radera en del av mitt förflutna för att kunna gå vidare i mitt liv.

Jag tänker inte låta någon kontrollera mig eller få mig att känna mig osäker igen. Jag ska leva mitt liv så som jag aldrig har tillåtit mig själv att göra innan. Det är mitt liv och ingen kan komma och säga vad jag vill göra med det. Jag ska vara bestämd och kämpa för att kunna leva det jag vill. Kommer släppa taget om alla mina måsten och feghet. Det är dax för mig att våga och ta chanser i livet.

Jag är väldigt stolt över vad jag har lyckats med de senaste dagarna. Jag har verkligen stått på mig och inte låtit något knäcka mig. Jag är väldigt bestämd och tänker verkligen göra allt jag kan för att förändra mitt liv.

Jag har även bestämt mig för att inte skriva och prata så mycket om min depression här. Visst kommer jag att skriva om den här men inte så mycket. Jag har en annan blogg där jag bara skriver om min depression. De som vill får gärna läsa den men jag har valt att hålla den låst. Fråga så ger jag kanske min tillåtelse att du ska få läsa den.

Jag börjar bli riktigt trött på mig själv och min sjukdom. För det är just det min depression är - En sjukdom!
Den har verkligen förstört så mycket för mig och det känns som att den inte är riktigt färdig än.
Min osäkerhet och tvivel orsaker en hel del problem. Hur mycket jag än litar på en person känner jag ändå en viss osäkerhet. Detta beror bara på mig inte på någon annan.

Innerst inne vet jag sanningen men, ändå tvivlar jag. Det är mina tankar som styr det hela. Jag tänker på tog för mycket och oftast är det inget posetivt som dyker upp i mitt huvud.

Jag hoppas verkligen att denna osäkerhet, tvivel och mina negativa tankar försvinner snart. Vill inte att de ska förstöra något som gör mig lycklig och glad. Jag hoppas bara att denna person förstår hur lycklig han gör mig.
Med honom vågar jag ta de chanserna som jag i vanliga fall inte skulle ha vågat ta. Han får mig att leva och skratta.

Denna veckan har varit fruktansvärd. Har inte alls känt ingen mig själv. Jag vet, mina vänner vet att jag normalt inte är så. Jag är en glad och sprallig tjej. Jag hoppas verkligen att jag blir mitt gamla glad jag nästa vecka!

Vissa dagar är man extra glad för att man har så många underbara människor runt omkring sig. Familj och vänner som lyssnar på en och som ställer upp i vått och torrt.
Det är de människorna som är guldvärda. Tyvärr är det så att vi ibland glömmer visa och säga hur mycket vi uppskattar att ha sådana underbara människor omkring oss.

Jag har haft en riktigt dålig dag. Har inte känt för att göra något utan bara legat under en filt och kollat på tv (knappt det heller). Tårarna har runnit ner från min kind och tankarna har varit många och negativa.
Efter att ha fått prata ut hemma hos Anna cyklade jag hem med ett lättare hjärta.

Ibland är det bara det som behövs - Att få prata av sig med en vän.
Visst får jag prata av mig varje onsdag på sjukhuset men, det är inte samma sak som att få prata med en vän. På sjukhuset blir det mer att man gräver i såren för att hitta källan till problemen medan en vän lyssnar och man kan ha en diskussion om det.
Jag vill att alla runt omkring mig ska veta att det har absolut inget med dem att göra. Det är jag själv som tror och styr över mina egna tankar. Jag vill inte tillåta mig till visa saker här i livet. Vilket både gör mig ledsen och osäker.
Jag begär inte att ni ska förstå mig eller tycka synd om mig men jag vill att ni ska veta hur underbara ni är och hur mycket jag tycker om er.

Nu börjar sömnlösheten och den dåliga matlusten ta ut sin rätt.
Jag känner mig konstat trött och har en fruktansvärd huvudvärk som inte verkar vilja försvinna. Inget verkar fungera mot min huvudvärk eller mot mina sömnlösa nätter.

Jag vet att mina sömnlösa nätter beror på min depression. Jag är väldigt orolig när jag sover och vaknar för minsta lilla. Trots att jag har både insomnings tabletter och sömntabletter så sover jag bara 2-3 timmar per natt. På dagarna sover jag inte alls någonting. Det kan hända att jag slummrar till en liten stund men, kommer inte in i någon riktig djup sömn. Så fort jag börjar drömma så vaknar jag och sen kan jag inte somna om.
Nu ska jag börja gå på en sömnskola och förhoppningsvis lära mig några knep. Jag hoppas verkligen att jag får sova en hel natt snart för detta börjar bli riktigt jobbigt. Jag vill kunna sova en hel natt utan att vakna upp efter 3 timmar.

Vad min dåliga aptit beror på har jag ingen aning om. Det är precis som min kropp förbjuder mig att äta. Jag får tvinga i mig mat bara för att jag ska få i mig lite näring. Efteråt brukar jag få en sån ångest för att jag har ätit och mår dåligt istället. Det kan gå flera dagar utan att jag äter något och jag känner ingen hunger heller. Inget smakar något. Inte ens pasta som jag älskar tycker jag är gott längre.

När jag tar detta med min psykolog och läkare får jag ett svar; Det är ju inte bra! Nej det vet jag att det inte är och jag tycker det är så otroligt jobbigt att ha det så här. Jag börjar känna att orken i kroppen börjar försvinna och jag kan lätt bara ligga hemma på soffan och kolla tv.
Fast jag måste ta tag i dagen annars går jag ner i en svacka igen.

Oj det känns som det var 100 år sedan jag bloggade men har faktiskt inte haft så mycket att blogga om. Det är faktiskt lite jobbigt att inte ha något att skriva om här i min kära blogg. Man har ju blivit ganska så beroende av att skriva här.

Det ni inte vet är att jag är sjukskriven och har varit det sen i december. Att vara sjukskriven för mig innebär inte att jag är ledig utan jag ska göra så mycket jag kan för att kunna återgå till vardagen och livet. Att vara deprimerad och få panikångest när man är i stora folkmassor är inte så lätt som en del tror. Det är många som tror att man bara kan skit i vissa saker och gå vidare men det är inte så lätt. En del saker har man förträngt och sitter väldigt långt inne och bara att gräva upp dem igen är en jobbig process.
Jag är ganska öppen om min deprission och skäms inte för den. Jag är den jag är och jag har mina upp och nedgångar. Nu i vinter har det bara gått ner men tack vare min familj och vänner så har jag äntligen börjat kämpa för att övervinna vissa saker i mitt liv. Fast jag fråga mig själv varje dag om det är för mig själv eller för dem jag kämpar?

Som jag har sagt innan så har jag inte alls svårt att prata om min deprission och jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig. Min deprission är mina problem och ingen annans men tyvärr är det många som har blivit sårade pga den. Det är något som jag för leva med. Jag hoppas att en dag kan jag be om ursäkt för hur jag har varit mot dem jag älskar.

Pga min deprission och att jag vet att jag inte är ensam av att lida av det jag har. En del har det svårare och andra har det enklare men alla depresissioner är olika och vi hanterar dem olika. Jag har bestämt mig för att jag ska prata mer om min deprission här i bloggen. Jag vill att andra som med lider av deprission ska våga vara ärliga mot sig själv och sin omgivning och berätta att de inte mår bra. För vi är inte ensamma. Man behöver inte berätta om vad det är som har gjort en deprimerad men jag tror att det är viktigt att alla i ens omgivning bör veta. Då även de kan bli sårade över hur man är som person.


Nog om min depression.
Under min sjukskrivning har jag börjat träna en hel del samt att jag är äter betydligt mycket mindre mat. Detta har i sin tur gjort att jag har gått ner en hel del i vikt. Kläder är förstora och mina mål blir allt högre. Allt för att trivas mde mig själv.
Simon vill så gärna att vi skulle ta nya bilder och jämföra skillnaden. Enligt honom finns där en stor skillnad. En skillnad som inte är lika stor för mig men klart att även jag ser en liten skillnad.
Här om dagen var vi ute i snön och tog över 300 bilder. Här nedanför kan ni se 5 st av de bilder som togs i fredags.

 

Tack så mycket Simon för de fina bilderna.