Jag börjar bli riktigt trött på mig själv och min sjukdom. För det är just det min depression är - En sjukdom!
Den har verkligen förstört så mycket för mig och det känns som att den inte är riktigt färdig än.
Min osäkerhet och tvivel orsaker en hel del problem. Hur mycket jag än litar på en person känner jag ändå en viss osäkerhet. Detta beror bara på mig inte på någon annan.

Innerst inne vet jag sanningen men, ändå tvivlar jag. Det är mina tankar som styr det hela. Jag tänker på tog för mycket och oftast är det inget posetivt som dyker upp i mitt huvud.

Jag hoppas verkligen att denna osäkerhet, tvivel och mina negativa tankar försvinner snart. Vill inte att de ska förstöra något som gör mig lycklig och glad. Jag hoppas bara att denna person förstår hur lycklig han gör mig.
Med honom vågar jag ta de chanserna som jag i vanliga fall inte skulle ha vågat ta. Han får mig att leva och skratta.

Denna veckan har varit fruktansvärd. Har inte alls känt ingen mig själv. Jag vet, mina vänner vet att jag normalt inte är så. Jag är en glad och sprallig tjej. Jag hoppas verkligen att jag blir mitt gamla glad jag nästa vecka!