Det är inte det enklaste att komma igång med träningen efter några månaders uppehåll. Motivationen och orken har nästan försvunnit. Samtidigt som man så gärna vill åka till gymmet så hittar man inte orken till att verkligen göra det. Men, när man väl har tagit sig dit, fått röra på kropppen och kommer hem igen kan man sätta sig ner i soffan med ett gott samvete.

När jag var yngre var jag riktigt flitig med träning av alla dess slag. För mig räckte det inte att bara syssla med en sport utan jag skulle helst ha något varje dag. Det var fotboll, innebandy, ridning och simning men var även med när man bror tränade hockey. den sport som jag verkligen fastnade och gav 110% för var simningen.
Då tränade jag 3 gånger i veckan och var oftast på tävlingar på helgen.
Det många inte vet är att smining är en ganska krävande sport. Det är inte bara att hoppa i bassängen och simma några längder utan det krävs mycket teknik och styrka för att man ska nå så långt som möjligt.

Simningen gav mig den träning jag behövde och jag hade aldrig någon dum ursäkt till att inte åka och träna. Tyvärr är det så precis som alla andra sporter att skador finns. Jag fick en bristning i vaden som inte ville läka rätt och det gjorde det svårare för mig att simma. Fick oftast kramp i vaden då jag spännde den när jag tränade. Samt att efter oftast varje träningspass låg jag nerbäddad med feber och halsont.
På grund av skada och sjukdom kunde jag inte fortsätta med simningen och såg därför min karriär som en lovande simmare försvinna bort.

Har funderat ett bra tag på om jag skulle börja simma lite igen. Kanske inte i någon klubb utan mest för min egen skull. Jag trivdes bra och fick både konditionen och styrkan. Ska nog försöka få med mig hjärtat till badhuset någon kväll och ta några längder.