Våra husdjur
Det är en sak som jag har väldigt svårt att förstå. Hur en del människor och den svenska lagen kan se våra livslevande och älskade husdjur som en sak?
Du välkomnar den in i din familj, du älskar den som en familjemedlem och du sörjer när du mister den. Jag förstår inte hur en del kan plåga, lämna och slänga ut sina husdjur som de vore en leksak. Tänk bara på alla som skaffar sommarkatter för att under sommaren ha ett gulligt litet husdjur som springer runt på torpet men när hösten kommer och det är dags att återgå till vardagen är det inte lika roligt att ha en katt som springer runt i lägenheten eller huset.
För mig och så många andra är våra husdjur en familjemedlem som vi älskar och delar både glädje och sorg med. Vi upplever mycket tillsammans och vi förstår varandra på ett sätt som ingen annan kan förstå. De är en del av vårt liv och de tar en del av våra hjärtan och mister vi en kommer där aldrig en likadan åter.
Igår tog jag farväl av en väldigt kär och fyrbent vän. Vi fick 10 år tillsammans med mycket bus och mys. Jag har fått härliga minnen och lärt mig ett och annat genom åren. Vi har gosat när regnet öst ner utanför fönstret och vi har solat, busat och tagit långa skogspromenader när vädrethar tillåtit detta.
Att under den gångna veckan ha sett hur hon har lidit med både smärta och jobbig andning fattade vi ett tufft, jobbigt men rätt beslut igår att låta henne få somna in. Min fyrbenta vän är inte värd att få lida och att hålla henne kvar i livet med mediciner ett par månader är enligt mig inget värdigt liv.
Tanken på att hon har det bra där hon är nu och att hon får träffa sina andra hundvänner gör det enklare för mig att acceptera att hon inte längre finns hos oss. För mig är hon nu en fjärill precis som alla andra nära och kära som jag har mist.
Jag har rätt att fälla en tår eller fler, jag har rätt att sörja den vän jag nu mist och jag tillåter ingen att säga; Hallå det var bara en hund. För mig var hon så mycket mer än en hund. För mig var hon Vår älskade vilda Wilma och ingen kan någonsin säga eller ta det ifrån mig och min familj.
Du välkomnar den in i din familj, du älskar den som en familjemedlem och du sörjer när du mister den. Jag förstår inte hur en del kan plåga, lämna och slänga ut sina husdjur som de vore en leksak. Tänk bara på alla som skaffar sommarkatter för att under sommaren ha ett gulligt litet husdjur som springer runt på torpet men när hösten kommer och det är dags att återgå till vardagen är det inte lika roligt att ha en katt som springer runt i lägenheten eller huset.
För mig och så många andra är våra husdjur en familjemedlem som vi älskar och delar både glädje och sorg med. Vi upplever mycket tillsammans och vi förstår varandra på ett sätt som ingen annan kan förstå. De är en del av vårt liv och de tar en del av våra hjärtan och mister vi en kommer där aldrig en likadan åter.
Igår tog jag farväl av en väldigt kär och fyrbent vän. Vi fick 10 år tillsammans med mycket bus och mys. Jag har fått härliga minnen och lärt mig ett och annat genom åren. Vi har gosat när regnet öst ner utanför fönstret och vi har solat, busat och tagit långa skogspromenader när vädrethar tillåtit detta.
Att under den gångna veckan ha sett hur hon har lidit med både smärta och jobbig andning fattade vi ett tufft, jobbigt men rätt beslut igår att låta henne få somna in. Min fyrbenta vän är inte värd att få lida och att hålla henne kvar i livet med mediciner ett par månader är enligt mig inget värdigt liv.
Tanken på att hon har det bra där hon är nu och att hon får träffa sina andra hundvänner gör det enklare för mig att acceptera att hon inte längre finns hos oss. För mig är hon nu en fjärill precis som alla andra nära och kära som jag har mist.
Jag har rätt att fälla en tår eller fler, jag har rätt att sörja den vän jag nu mist och jag tillåter ingen att säga; Hallå det var bara en hund. För mig var hon så mycket mer än en hund. För mig var hon Vår älskade vilda Wilma och ingen kan någonsin säga eller ta det ifrån mig och min familj.
♥Wilma den 18 juli 2001 till den 8 augusti 2011♥
Kommentarer
Postat av: Anneli
Åh snuttis..jag förstår hur du känner..Har man en gång haft en familjemedlem och den har fått lämna. Det är hemskt. Djuret har ju trots allt varit en del av ens liv under många år, så det är inte bara ett djur!!!
KRAM <3
Trackback
