Oj vad mycket fotboll det har blivit för mig ikväll. Först Fotbolls galan och direkt efter det 17 år med Henrik Larsson.

17 år med Henke. Känns lite konstigt att han inte ska spela mer fotboll men samtidigt har han hunnit med en del genom åren.
Kommer ihåg när det var innebandy turneing i idrottshallen i Ljungbyhed. Som att pappa hade en sportbutik hängde jag med honom i idrottshallen. Där fick jag syn på en kille med långt hår och rastaflättor. Då en helt okänd kille från Helsingborg. Den dagen kunde inte jag tro att han skulle bli en känd fotbollsspelare. För mig var han bara den killen med det långa håret och flättor.
Idag är killen med rastaflättor något helt annat. Han är verkligen inte okänd och alla vet vem Henrik "Henke" Larsson är. Jag avundas dem som har suttit på en arena och fått se han spela. Själv får jag hålla mig till att jag har sett han spela innebandy och fått se han spela på tv.

Som Henke själv säger: "Jag har fått uppleva allt det som jag drömde om som barn"

För några år sedan kunde jag inte ens se det roliga med fotboll. Varför ska så många springa efter en boll när de kan ha varsin? Nu kan jag säga det är ganska kul att titta på fotboll. Har dock upptäckt att jag är likadan som min far och bror. Går det dåligt så vill jag helst bara stänga av tvn eller gå ifrån en match. Vet inte riktigt hur jag har kunnat ärva detta från dem men antagligen är även jag en tävlings människa. Hata att förlora har jag alltid gjort så det var ju ingen nyhet för någon.