Ibland så når man den nivån där man inte orkar mer. Där man bara släpper allt och bara ger upp. Hur mycket man än ger och ger får man inget tillbaka. Det finns en gräns hur mycket man orkar och jag kan ärligt säga att jag har nått den gränsen nu. Jag orkar inte mer och nu släpper jag allt för JAG vill inte ta mer skit. Vaför ska man ens försöka när man inte blir mött på halvavägen? man kan inte lösa allt själv utan man måste möttas.
Jag tror jag är alldeles för snäll och orkar med hur mycket som helst. Nu erkänner jag att det gör jag inte. Jag klarar inte mer. Kan inte lura mig själv längre heller. Som människa kan amn inte ta hur mycket som helst det finns en gräns. Tyvärr vet inte ala när det räcker och man kan inte ta på sig mer utan tar på sig mer och mer hela tiden ända tills de själva mår så dåligt att de stänger ute allt.

Är man redan deprimerad så är hösten den jobbigaste årstiden.Det blir mörkt, grått och allting dör. Man är inte ute lika mycket och kryper ner under filten i sitt lilla krypin. Man stänger in sig - går i idee. 
Fast charmen med hösten är de vackra färgerna som löven får, alla värme ljus man tänder och de mörka mysiga kvällarna framför en film med någon man tycker om.
Alla årstider har något positivt samt något negativt. Hösten är för många en deprimerad tid.