Varför känner jag mig så här? Jag har två  viljor eller det kanske mer är en känsla fast om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad det är. Jag säger en sak men, menar en annan och just nu är jag ledsen för att jag inte kan vara ärlig mot mig själv. Jag gör både mig själv och mina vänner runt omkring mig förvirrade. Nu tar jag mitt förnuft till fång S - jag klarar inte detta ensam, Jag orkar inte detta ensam. Så fort någon kommer mig för nära in på livet flyr jag, jag stänger in mig, vill inte vara med längre - vill bara vara ensam. Jag är trött på att fly. Har aldrig haft några vänner som er men, jag stänger er ut.
Jag har hela tiden sagt att jag karar detta själv och inte vill ha någon hjälp från familj och vänner men, jag har nog nått punkten i mitt liv nu där jag känner att jag behöver stöd. Problemet är att jag inte vill såra min familj och vänner. Vill inte att de ska tröttna på mig men, det kanske de gör ändån.
För mig att erkänna något sånt här krävdes stort mod och jag är stolt över att jag verkligen erkänner det. Så nu har jag lagt korten på bordet och erkänt men, vill inte att alla ska dalta med mig och försöka hitta på saker emd mig för just nu orkar jag inte. Samtidigt som jag kan tycka att jag behöver träffa lite människor med inte bara sitta hemma eller jobba. För just nu är det mest jobb och vara hemma. Kanske känner mig lite bortglömd samtidigt som det är det jag vill.
Om man nu ska avrunda det hela så är jag trött på att fly hela tiden fast det lockar mer än ltie mycket nu. Bara att få packa ihop sakerna och åka är väldigt frestande nu. Har till och med blivit att jag packat saker och varit på väg att dra men, det finns något här som håller mig kvar. Jag vet inte vad det är men, något håller mig kvar i lilla Ljungbyhed.
 Snacka om att mitt liv är invecklat. Imorn väntar ett samtal som jag inte alls ser fram emot. Vet att det kommer bli jobbigt men, något som jag måste göra och det var ett tag sen. Det är bara bita ihop och ta det som kommer.